Granskning av Helsingfors befolkningsstruktur som ogynnsamm grogrund för popelitism

Jag läste Virpi Salmis senaste hesarikolumn om berlindreglande Helsingforsbor. Den här sortens white guilt, självgranskning och ironi är helt välkommen. Helsingforstidningarnas bakteriehärd av likartade kolumnister konstaterar med jämna mellanrum nånting man kan påpeka åt bekantskapskretsen. Det är vitsigt att försämra de pseudointellektuellas kollektiva dåliga samvete. Great conversation starters.

Men jag måste ju klaga på att Salmi helt missar min naturligtvis ofelbart korrekta slutsats om Helsingfors befolkningsstruktur och delusionära perushipsters. Jag är så vansinnigt trött på att man i Helsingfors måste diskutera grundsaker om urban kultur. Och folk verkar faktiskt tro att dethär stället kunde bli lite mer likt en valfri favoritstorstad om man bara fick gynnsammare öppethållningstider, tillräckligt många Applebutiker och (omfg) Starbucks eller jävla Burger King.

Men junttikulturen är nu inget man kan göra nånting åt. Dethär är en tillrinningssregion. Dräggen från norr har runnit hitåt i 30-40 år och kommer fortsätta att rinna som ett hemofilt mobbningsoffers näsblod efter en gymnastiklektion med vikarielärare. En fasligt stor del av porukkan som bor här har rötter på åkern, dit de alltid åker tillbaka om det råkar vara nånslags högtidspaus i jämngrå strömmen av office hours. Mer av samma vara kommer det innan de två förra generationerna hunnit anpassa sig till modernt, multikulturellt stadsliv med eller utan sushi.

Såhär bor typiska Helsingforsbor

För att illustrera med personlig, känsloladdad touch: I för tillrinningslandebor byggda gamla förortsseptitankar som Jakobacka, där jag vistats en del senaste tiden, kan man märka att första generationen av spurgun börjar se rätt gamla och trötta ut. Men ljudnivån i trappuppgångarna vittnar om familjevåldsexperter med friska unga arbetararmar att bulta med och kvarterskrogarnas jävla karaokemeininki är lika töntig som den alltid varit.

I landsortsidyller som Esbo och (Tassarna Bort Från) Sibbo bor föräldrarna till Helsingfors sannolikt odrägligaste wannabeurbana hipsters. Denna äldre generation lider av en säregen typ av framstegsförstoppning. De klagar på skövlade kulturlandskap och att västmetron blir en socialtub som de listigaste av somalerna kommer att använda för att förflytta sig mellan inbrotts och våldtäktsplatser.

Dehär människorna är oroade över sitt Östanrövknull dit de flyttade för att uppfostra barn i lantmiljö. De finner det obehagligt att hemorten faktiskt förändras av en näraliggade, växande huvudstad. Samtidigt klagar samma medelklasstölpar på att Helsingforsregionen inte lever upp till sitt potential som innovationsmetropol eller nåt annat substantiv som Esbos glasväggskontorspopulation gillar.

Hur kan det vara så svårt att vara ärlig om det hopplösa och poängbefriade i att leka urban kulturelitist i Helsingfors? Gör det ont? Jag har inte bott i Berlin eller London, så internationell personlig historia är i varje fall inget krav för att uppnå en miniminivå av kulturgeografisk självdistans.

Om läsaren inte tröttnat på mitt joller och vill ha mer vagt relaterad underhållning, hänvisar jag till James Howard Kunstlers TED-talk om Suburbiahelvetet, som jag kommenterade för en tid sedan.

Start the Discussion!

Your email address will not be published. Required fields are marked *