Men jag måste ju klaga på att Salmi helt missar min naturligtvis ofelbart korrekta slutsats om Helsingfors befolkningsstruktur och delusionära perushipsters. Jag är så vansinnigt trött på att man i Helsingfors måste diskutera grundsaker om urban kultur. Och folk verkar faktiskt tro att dethär stället kunde bli lite mer likt en valfri favoritstorstad om man bara fick gynnsammare öppethållningstider, tillräckligt många Applebutiker och (omfg) Starbucks eller jävla Burger King.

Men junttikulturen är nu inget man kan göra nånting åt. Dethär är en tillrinningssregion. Dräggen från norr har runnit hitåt i 30-40 år och kommer fortsätta att rinna som ett hemofilt mobbningsoffers näsblod efter en gymnastiklektion med vikarielärare. En fasligt stor del av porukkan som bor här har rötter på åkern, dit de alltid åker tillbaka om det råkar vara nånslags högtidspaus i jämngrå strömmen av office hours. Mer av samma vara kommer det innan de två förra generationerna hunnit anpassa sig till modernt, multikulturellt stadsliv med eller utan sushi.

Såhär bor typiska Helsingforsbor

För att illustrera med personlig, känsloladdad touch: I för tillrinningslandebor byggda gamla förortsseptitankar som Jakobacka, där jag vistats en del senaste tiden, kan man märka att första generationen av spurgun börjar se rätt gamla och trötta ut. Men ljudnivån i trappuppgångarna vittnar om familjevåldsexperter med friska unga arbetararmar att bulta med och kvarterskrogarnas jävla karaokemeininki är lika töntig som den alltid varit.

I landsortsidyller som Esbo och (Tassarna Bort Från) Sibbo bor föräldrarna till Helsingfors sannolikt odrägligaste wannabeurbana hipsters. Denna äldre generation lider av en säregen typ av framstegsförstoppning. De klagar på skövlade kulturlandskap och att västmetron blir en socialtub som de listigaste av somalerna kommer att använda för att förflytta sig mellan inbrotts och våldtäktsplatser.

Dehär människorna är oroade över sitt Östanrövknull dit de flyttade för att uppfostra barn i lantmiljö. De finner det obehagligt att hemorten faktiskt förändras av en näraliggade, växande huvudstad. Samtidigt klagar samma medelklasstölpar på att Helsingforsregionen inte lever upp till sitt potential som innovationsmetropol eller nåt annat substantiv som Esbos glasväggskontorspopulation gillar.

Hur kan det vara så svårt att vara ärlig om det hopplösa och poängbefriade i att leka urban kulturelitist i Helsingfors? Gör det ont? Jag har inte bott i Berlin eller London, så internationell personlig historia är i varje fall inget krav för att uppnå en miniminivå av kulturgeografisk självdistans.

Om läsaren inte tröttnat på mitt joller och vill ha mer vagt relaterad underhållning, hänvisar jag till James Howard Kunstlers TED-talk om Suburbiahelvetet, som jag kommenterade för en tid sedan.

I oktober förra året under AltParty gav jag i Pirattinuorets namn en intervju åt en grupp journalistikstuderande vid Åbo Akademi i Vasa/MediaCity. Resultatet är att jag dyker upp några gånger i deras slutprodukt , “Fildelning – Rätt och Brott”, som visades på FST5 igår och förblir synlig på Yle Arenan i några dagar. Dokumentären är till stor del svenskspråkig och textad till finska.

Filmen kan tydligen ses på webben via Vimeo men kan också laddas ner här (flv-filen spelas snällt av VLC m.fl.) [ohjelma on tekstitetty suomeksi ja on Yle Areena-näkyyyden loputtua myös nähtävissä Vimeo-palvelussa tai ladattavissa mm. VLCssä toistuvana tiedostona]

Stundvis snuddar dokumentären vid inkoherens och viss presenterad fakta, speciellt siffror hanteras lite vårdslöst. Och i motsats till vad dokumentären mer eller mindre påstår är Piratpartiet inte ett “fildelningsparti”, och organisationens kritik av rådande upphovsrätt är inte ensidig, vilket tydligt framkommer i essäer på partiets blogg och i den i våras utkomna pamfletten Jokapiraatinoikeus. Dock baserar sig filmen på ett brett intervjumaterial som presenterar olika grunduppfattningar rätt tydligt.

I programmet medverkar också Marcin De Kaminski, Jyrki Kasvi, Antti Kotilainen, Mathias Lillmåns, Jarkko Nordlund, Gabriel Sjölund och Tobias Tåg.

[via:Matts]

EDIT: Postade texten på Piratpartiets blogg.

För att förstå Finland, börja med att stilla begrunda hur lantbruk i vårt klimat med hjälp av 1800-talsteknologi är desperat kamp mot svält och massdöd. Att man lämnat detta bakom sig får Finlands närhistoria som ett Kekkoslovakien med hafsigt reglerad ekonomi, att se ut som storhetstid.

I denhär kontexten kanske vi inte skall vara så förvånade över att bo i en håla som utvecklat självillusion om kulturliv och europeisk tillhörighet så sent som under min 22-åriga livstid.

Vår håla, på kartan en baktung folkdansare som gör hitlerhälsning, har en befolkning som brukar gilla alkohol, karaoke, sportsändningar, hårdrock, tangomarknader, charterresor, internetspel, sms, dansband, Facebook, reality tv, samt kvälls- och facktidningar. Marknaden för de flesta andra typer av tidsfördriv är försvinnande liten och har i allmänhet en koncentrerad målgrupp i några mikroskopiska univeristetsstäder med närområden.

Mentaliteten som uppstår till följd av för ett västeuropeiskt land dåligt utbud på allting, begränsar avnjutandet av grannländernas kultur till sampling och import av alkohol och sexturism. Ljusa sidan av detta är att majoritetsbefolkningens språkkunskaper verkar tillräckliga för dessa ändamål. O andra sidan är grannländer som saknar spår av romersk imperialism kanske inte värda att befatta sig med, enligt europeisk standard.

Jessus, är mer uttråkad än jag trodde. Glad måndag.

“I dag gör Hbl en förlust på tre miljoner euro per år. Summan har länge varit rätt oförändrad, men så länge det fanns egna fastigheter och annan affärsverksamhet fick man ihop ett slutresultat som slutade på plus. I dag går det inte längre eftersom egendomen har överförts till KSF Media.”

Med tanke på att denhär mängden pengar år efter år kan reserveras för nerspolning i toaletten som utgör främjandet av finlandssvensk tillvaro i Helsingforstrakten är det antagligen välmotiverat att undra varför Hbls webbplats är i befintligt skick.

Själva utseendet för Hbl.fi har jag inget emot, men webbversionerna av artiklar innehåller ibland underliga småfel som CamelCase-sammanskrivningar (eller BiCapitalization, beroende på vem man frågar) av personnamn (se bild eller sök efter DavidMiliband eller CondoleezzaRice i denhär artikeln). Dessutom ges det ut väldigt lite material som inte hör till pappersupplagan trots det är läsarens koncentration och inte spaltcentimetrar man slåss om på webben. Varför inte lyfta fram artiklar från fem och tio år sedan? Var är dagboksinläggen med namnsdagar, födelsedagar, insändarna och kolumnerna samt de enskillda RSS/Atom-strömmarna för dessa? Och hur är det med pressklipp och citat? Epaper-facsimil är en fånig idé, jag vill inte öppna en layout gjord för stora pappersark på min datorskärm; jag kanske kunde betala för en tidning, men då skall den minsann vara i läsbart webbsidesformat.

Ett annat riktigt problem är att hbl.fi inte tillåter kommentarer. Helsingforsbloggen som av någon anledning inhyses på Googles i 2003 kvarblivna Bloggertjänst publicerade inte heller kommentarinlägg senast jag försökte bidra, och kommentarantalet är alltid noll på alla inlägg. På veckobilagan Volts sajt existerar kommentarer, men på äkta gammaltidningsvis utan att låta kommentarförfattaren länka till sin hemsida. Nofollow-taggning av länkar, vilket är jävligt fräckt mot kommentarförfattare, är redan en beklaglig standardpraxis på de flesta bloggar, men jag lägger ogärna alls ut mitt namn på webben utan att alls få länka vidare till en relevant hemsida.

Avstängd eller nonexistent kommenteringsfunktionalitet är en fullkomligt horribel miss för en modern nyhetskälla. Även om folkets breda lager i allmänhet skriver idiotier och största delen av allt oundvikligen är skräp så har publicering på Internet, t.ex. i bloggsammanhang visat att distribution av läsarnas synpunkter kan göra en text värdefullare. Om modereringsproblem skulle uppstå är det väl enklast att anställa några gymnasielever och låta dem gå igenom otrevligmärkta kommentarer för skämtlön?

I artikeln jag citerade ovan nämns också att KSF-gruppens tidningar skall gå på vinst 2011. Jag hör till husis målgrupp och deras RSS-feed är också bland de första jag kollar varje dag, men att jag skulle bidra till Hufvudstadsbladets prenumerationsintäkter är inte sannolikt. Trots min önskan att läsa nyheter på svenska öppnar jag en papperstidning ungefär en gång per månad, så att jag skulle prenumerera på en upplaga av en tidning som skickas hem till mig i dött trä-format inom en snar framtid är en konstig idé. Även om vi för ett ögonblick förflyttar oss till en relativt trovärdigt potentiell verklighet där jag p.g.a. arbetsresor eller dylikt skulle sätta mig ner för att läsa en tidning ter det sig orealistiskt att jag skulle betala för ett medium vars andra läsare jag inte kan föra en konversation med, eller följa med vad andra sagt.

Trots sitt för mig egala geografiska perspektiv är Vasabladet tekniskt sett mindre värdelös som nyhetskälla enbart för att deras webbplats tillåter kommentarer. Bland finska webbpublikationer är nya Uusi Suomi en positiv överraskning: webbplatsen är en hyfsad helhet rent tekniskt (för övrigt Drupal-baserad) och innehållet är mycket bättre än vad jag förväntar mig av vad som helst för instans som väljer att poängtera sin fosterländskhet. Bra webbtidningar existerar och jag förstår inte varför just Hbl väljer bort egenskaper som krävs för att vara en av dem.

(länk till Youtube)

“Många verkar skratta sig blåa över att Musikerförbundet år 1979 krävde en “särskild diskoavgift” för att rädda dansbanden. Med risk för att skratt hamnar i vrångstrupar, måste jag åter påminna om att avgiften faktiskt infördes år 1986. Den kallas Sami-avgift och omfattar förutom diskotek även alla tänkbara andra offentliga sammanhang där inspelad musik används”

Försvarsmaktens kommendör amiral Juhani Kaskeala bedömer att Finland kunde ta i bruk en uppbådsplikt för kvinnor. [...] Kaskea­la vill ändå inte utvidga den obligatoriska värn- och civiltjänstgöringsplikten till att gälla kvinnor. [...] Kaskeala specificerade inte vad den obligatoriska uppbådsplikten i praktiken skulle innebära.

Som om inte uppbåd, och naturligtvis värnplikt för män, eller vad som helst annat som innebär obligatorisk närvaro under hot om trakasseri från myndigheter och rättssystem inte skulle vara mer än tillräckligt inkompatibelt med små, obetydliga principer som myndiga medborgares rörelsefrihet.

Jag har svårt att hitta någon mening i att införa obligatoriska uppbåd som inte är bundna till värnplikt, men jag utgår från att avsikten är att effektivera rekrytering. Detta antagande får stöd av Helsingin Sanomats ovannämnda artikel, och av ett utlåtande från Varusmiesliitto. Varusmiesliittos jämlikhetsmotiverade förespråkan av ytterligare intrång på mänskliga rättigheter leder förstås till frågor om vad för slags “intresseorganisation” de egentligen är. Att de frivilligt lyfter fram Sannfinländarnas (högerpopulistiskt parti) Timo Soini i sitt uttalande kan tänkas vara ett delsvar på den frågan.

Baserat på personliga erfarenheter kan jag tillägga att uppbåd i Finland är utdragna och tramsiga historier som ofta inkluderar tragikomiska uppföranden av militärmusik och monotont upprepande av diverse trivia om värnplikten som redan skickats till alla berörda i skriftlig form. Ändamålsenlig information om civiltjänstgöring erbjuds i bästa fall av frivilliga från Finlands vapenvägrarförbund som står utanför lokalen där uppbådet äger rum, medan militärens representanter försöker sälja vapenfri militärtjänst som ett alternativ under sina ändlösa malande föreläsningar som varvas med köande till trivial hälsogranskning.

(bilden är i Public Domain)

Yttrandefriheten hotad: felriktad ilska över barnpornografi

Om Finlänsk censur av Internet är obekant, rekommenderas läsning av en saklig samanfattning hos effi.org/blog/.

Nätcensur uppmärksammades i medierna då webbplatsen lapsiporno.info som diskuterar censurlagstiftningen blockerades utan laglig orsak (en öppen kopia finns på lapsiporno.freenerd.org). Lagen om att blockera webbplatser gäller utländska servrar. Då servern befinner sig i Finland borde vanlig brottsutredning följt av eventuellt beslagtagande ske. Under onsdagen 21.2.2008 uttalande sig kommunikationsminister Lindén på ett skrämmande populistiskt och inkompetent vis om kritiken som kunniga individer och organisationer riktat mot den av polisen ibruktagna hemliga listan med “barnporr” som censureras. Lindén med fler misstar kritik av censuren som försvar av barnporr. Barnporr är givetvis något som bör bekämpas, men de nuvarande censurmetoderna är hopplösa.

Att kringå systemet är enkelt, och blockaden tar inte ner materialet, så brottslingar störs inte. Blockering på felaktiga grunder hindrar informationsflödet och oskyldiga upprätthållare stämplas som spridare av barnporr. Aktivister har visat att över 90% av sidorna på listan inte är barnporr. Censurlagen är en lögn om nya tag mot barnporrindustrin. Enbart bättre samarbete mellan länder kan ärligt betraktas som en åtgärd mot spridarna av barnporr. EU och USA, där det mesta blockerade finns, har redan samarbete mellan myndigheter: det borde inte finnas någon orsak att blockera sidor från dessa länder, uträtt beslagtagande är effektivare.

Att introducera censur av obekvämt material med listor vilka polisen saknar skyldighet att motivera passar inte ihop med västerländsk demokrati. Gissningsvis kommer Lindéns nya “Medieforum” att ta fram fler kategorier av webbplatser för undangömning. Var kommer det att sluta? Dagsläget visar folkvaldas och myndigheters tafatthet i tekniska frågor, de få som har kunskap som krävs för att meningsfullt och opartiskt ta ställning till teknologi ignoreras. Trenden är tydlig, gällande samhällsfrågor med anknyting till ny teknik kan okunniga politiker gång på gång släppa populismens elefanter lösa i porslinsbutiken som utgör våra medborgerliga rättigheter.

–
Thomas Nybergh, Stig-Arne Grönroos, Rufus Gylling, Lotta Söderholm, Anton Tamminen

For some time, I’ve used Dimitar Zhekov’s clean, fixed-width font Terminus for terminal-heavy situations in both GNU/Linux and Windows. I’m clueless in the area of typography, but Terminus looks oddly appealing when looking at e.g. code (which I don’t write myself), configuration and log files. I keep backup copies of a TTF version of Terminus in my public file archive.

A few days ago, I discovered Consolas, a somewhat recent addition to Microsoft’s free TTF font collection (available for download on microsoft.com, no special MS software like Visual Studio is required), and I’m probably going to use it for some console based tasks, at least on Windows machines. Please note that Consolas is designed to be used with ClearType, a font anti-aliasing technology found in Windows XP and later. Without ClearType, Consolas isn’t worth looking at.

What I’ve found comparing the aforementioned fonts so far, is that while I like looking at Consolas in my IRC client, I still prefer the more blockish Terminus for staring at and scanning through code and logs. Consolas makes text in human languages, including busy IRC debates, readable at smaller sizes, but is in my opinion suboptimal for navigating through and quickly locating parts of structured text blocks.

EDIT: I’ve later found the following comparisons of fixed-width programming fonts: CodeProject, Stack Overflow.

Man har nu gett ut första, lite ofilade och för långa versionen av en kampanjvideo (Youtube-video, flash) som kan beskådas nedan (eller som fristående flv-fil). (Mitt bidrag till videon är synligt här). Problemet med att i en demokrati låta polisen godtyckligt och utan domstolsbeslut “blockera” webbplatser visualiseras inte, men bättre varianter är förhoppningsvis på kommande.

En uppsnyggad och informativ kampanj behövs, för många av censurförespråkarna förstår i dagsläget inte vad de talar om. Mer än känslor och kunskap om hur datorer används för kontorsarbete eller arkivering av familjefoton krävs för att förstå det aktuella problemet. Idag konstatateras det i Hufvudstadsbladet att de ifrågavarande censuråtgärderna är riskfria och nödvändiga, och i överlag samma sak sade Helsingin Sanomats generiska “expertråd” i torsdags. Grundproblemen i att ta ibruk censurlagar efter att ha ignorerat varningar från rättslärda och polisen och utan att konsultera grundlagsutskottet (se 1, 2) har inte uppfattats.

Ovetskap om att censurens felmarginal sträcker sig över 90% verkar allmän. Förstår folk ens att webbsidor stängs då deras material avlägsnas från servrar? Kanhända inte, förra veckan publicerades en insändare i Hufvudstadsbladet där statsåklagare Mika Illman jämförde nätcensur med spamfiltrering och påstod att den nuvarande lagen inte kan kallas censur, då telebolagens åtgärder inte är obligatoriska. Detta är givetvis inte hela sanningen, politisk vilja att göra “filtreringen” obligatorisk finns, dessutom hindras Internetanvändare med filtrerande internetleverantör åtkomst till “filtrerad” information. Konsumenten saknar ofta möjligheten att byta till en mer etisk leverantör så Finland har åtminstone drabbats av “defakto-censur”.

Illman kunde gärna kolla upp fakta: filtrering av skräpiga massmeddelanden (spam) gäller epost och andra medier som sprider information genom utskick. Webbsidor besöks av aktiva användare. Dock kan oskyddade textfält på webbaserade applikationer som forum och bloggar råka ut för automatiserade massmeddelanden, men detta gör inte webben till ett utskicksmedium. Något säger mig dock att Illman inte bör tas på allvar då han tidigare förespråkat obligatorisk moderering av Internetdiskussion.

Det är obehagligt att notera att alla inte behandlar ämnet kunnigare efter förra veckans uppmärksamhet. HBLs senaste artikel verkar diskutera censur av “olagligt och skadligt material på nätet” överlag ur ett allmänt rädda barnen-perspektiv. Mediepsykologen Anu Mustonen berättar för läsaren att Internet i lagen borde behandlas på samma sätt som andra medier. Mer kunniga uttalanden om detta är naturligtvis välkomna, men nu blandas den helt separata frågan om huruvida folk förstår vad man kan lägga ut på nätet ihop med barnporrsdiskussionen som i saklig form behandlar stoppandet av människohandel.

Om den i Finland pågående debatten om censur av barnporr på nätet är obekant för dig rekommenderar jag att läsa någon sammanfattning, sådana finns exempelvis hos EFFI på finska och engelska.

Under onsdagen 21.2.2008 uttalande sig kommunikationsminister Suvi Lindén på ett skrämmande populistiskt och inkompetent sätt om kritiken som vissa tekniskt kunniga individer och organisationer riktat mot den av finska centralkriminalpolisen ibruktagna hemliga lista med webbplatser som skall censureras på grund av “barnpornografidistribution”. Jag skrev på knagglig finska ett visserligen Bemböle-inspirerat, men onödigt magsurt, aggressivt, krångligt och absurt blogginlägg om saken. Någon måste dock bidra till utskällningen av folk då det behövs, så jag skickade en version av inlägget till Lindén per post.

Det råder ingen tvekan om att det aktuella ämnet är svårgreppbart och av goda skäl känsloladdat, och utan rätt tekniskt kunnande verkar all kritik av de rådande förhållandena försvara barnporr i sig. Detta är inte avsikten. Att på så lösa grunder som den nuvarande lagen blockera finska nätanvändares åtkomst till delar av webben kommer inte att stoppa spridningen av barnporr (som till stor del sprids på gömda, ickeoffentliga delar av Internet), utan bara introducera blockering av obekvämt material antecknat på hemliga listor vilkas innehåll polisen inte har någon skyldighet att motivera, som en i Finland godtagbar lösning på problem. Gissningsvis kommer Suvi Lindéns nya “Medieforum” att ta fram fler kategorier av webbplatser som måste gömmas undan.

Dessutom ger det medelfinländaren (som inte har kunskaperna som krävs för att kringgå filtreringen) en falsk bild av att beslutsfattare gjort nånting för att stoppa den här sortens utnyttjande av barn. Tvärtom är utveckling av internationellt samarbete för att vidare underlätta avlägsnandet av barnpornografiskt material från servrar det enda alternativet som på ett ärligt sätt kan betraktas som en åtgärd med avsikten att komma åt dem som sprider och eventuellt producerar barnporr. Utöver detta torde barnporr som verkligen är… barnporr stoppas redan nu i de flesta länder då rätt myndigheter kontaktas. Detta gäller i varje fall USA varifrån de flesta kända blockerade webbplatserna distribueras (enligt en av aktivister framtagen lista över blockerade webbplatser).

Det jag nu diskuterar, fick uppmärksamhet i medierna då webbplatsen lapsiporno.info, som inte gör annat än diskuterar censurlagstiftningen blev blockerad förra veckan, utan laglig orsak (om din internetleverantör är t.ex. Elisa eller Welho och du därför inte kommer åt sajten, finns en ofta uppdaterad kopia t.ex. på adressen lapsiporno.freenerd.org). Lagen om att blockera webbplatser gäller enbart sådant som hålls på servrar utomlands. Om olagligt material upptäcks på en server i Finland, borde vanlig brottsutredning och eventuellt beslagtagande ske.

Tilläggas bör att av alla kring 1700 kända blockerade sajter är enbart en handfull verkligen barnporr, resten är något som okända utredare hos centralkriminalpolisen eller någon annanstans ansett att skall blockeras. Valet av teknisk metod för att ange blockerade adresser bidrar dessutom till att ett stort antal helt pornografifria webbplatser garanterat drabbas. Då det är misstankar om ett så grovt brott som spridning av barnpornografi som polisen baserar blockeringen av webbplatser på, kan man bara fråga sig vad en felblockering gör åt den utsatta webbplatsens och dess ägares rykte.

Det är verkligt beklämmande att än en gång se resultatet av folkvaldas och myndigheters famlande i mörkret gällande frågor om den teknologi som i hög grad styr våra liv: en till dåraktig IT-relaterad lag är ibruktagen. Dessutom verkar det vara allmänt accepterat att i demokratiska processer ignorera och bete sig arrogant mot de förhållandevis få människor med den kunskap som krävs för att på ett meningsfullt och opartiskt sätt ta ställning till frågor av teknisk natur. Enligt mig är trenden tydlig, finländare ger okunnigt folk makten att släppa populismens elefanter lösa i den ovärderliga porslinsbutik som utgör våra medborgerliga rättigheter.

–
Thomas Nybergh  |  thomas [ät] nybergh.net
web: http://www.nybergh.net
cell: +358400843172