Vi hade en riktigt intressant liten pratstund på Luckan, som förresten är beläget några våningar under SFP-konspirationens huvudkontor i Forumkomplexet. I gengäld för mina insikter om Piratpartiet bjöd Anders på sina erfarenheter om tekniska prylar i radiojournalistens vardag.

Resultatet är ett par sound bites som sändes i Radio Vegas nyheter 7.1.2011 och kan höras på Arenan (5m 03s) eller uppklippt här på min sajt även efter Arena-inläggets utgångsdatum.

I oktober förra året under AltParty gav jag i Pirattinuorets namn en intervju åt en grupp journalistikstuderande vid Åbo Akademi i Vasa/MediaCity. Resultatet är att jag dyker upp några gånger i deras slutprodukt , “Fildelning – Rätt och Brott”, som visades på FST5 igår och förblir synlig på Yle Arenan i några dagar. Dokumentären är till stor del svenskspråkig och textad till finska.

Filmen kan tydligen ses på webben via Vimeo men kan också laddas ner här (flv-filen spelas snällt av VLC m.fl.) [ohjelma on tekstitetty suomeksi ja on Yle Areena-näkyyyden loputtua myös nähtävissä Vimeo-palvelussa tai ladattavissa mm. VLCssä toistuvana tiedostona]

Stundvis snuddar dokumentären vid inkoherens och viss presenterad fakta, speciellt siffror hanteras lite vårdslöst. Och i motsats till vad dokumentären mer eller mindre påstår är Piratpartiet inte ett “fildelningsparti”, och organisationens kritik av rådande upphovsrätt är inte ensidig, vilket tydligt framkommer i essäer på partiets blogg och i den i våras utkomna pamfletten Jokapiraatinoikeus. Dock baserar sig filmen på ett brett intervjumaterial som presenterar olika grunduppfattningar rätt tydligt.

I programmet medverkar också Marcin De Kaminski, Jyrki Kasvi, Antti Kotilainen, Mathias Lillmåns, Jarkko Nordlund, Gabriel Sjölund och Tobias Tåg.

[via:Matts]

EDIT: Postade texten på Piratpartiets blogg.

“I dag gör Hbl en förlust på tre miljoner euro per år. Summan har länge varit rätt oförändrad, men så länge det fanns egna fastigheter och annan affärsverksamhet fick man ihop ett slutresultat som slutade på plus. I dag går det inte längre eftersom egendomen har överförts till KSF Media.”

Med tanke på att denhär mängden pengar år efter år kan reserveras för nerspolning i toaletten som utgör främjandet av finlandssvensk tillvaro i Helsingforstrakten är det antagligen välmotiverat att undra varför Hbls webbplats är i befintligt skick.

Själva utseendet för Hbl.fi har jag inget emot, men webbversionerna av artiklar innehåller ibland underliga småfel som CamelCase-sammanskrivningar (eller BiCapitalization, beroende på vem man frågar) av personnamn (se bild eller sök efter DavidMiliband eller CondoleezzaRice i denhär artikeln). Dessutom ges det ut väldigt lite material som inte hör till pappersupplagan trots det är läsarens koncentration och inte spaltcentimetrar man slåss om på webben. Varför inte lyfta fram artiklar från fem och tio år sedan? Var är dagboksinläggen med namnsdagar, födelsedagar, insändarna och kolumnerna samt de enskillda RSS/Atom-strömmarna för dessa? Och hur är det med pressklipp och citat? Epaper-facsimil är en fånig idé, jag vill inte öppna en layout gjord för stora pappersark på min datorskärm; jag kanske kunde betala för en tidning, men då skall den minsann vara i läsbart webbsidesformat.

Ett annat riktigt problem är att hbl.fi inte tillåter kommentarer. Helsingforsbloggen som av någon anledning inhyses på Googles i 2003 kvarblivna Bloggertjänst publicerade inte heller kommentarinlägg senast jag försökte bidra, och kommentarantalet är alltid noll på alla inlägg. På veckobilagan Volts sajt existerar kommentarer, men på äkta gammaltidningsvis utan att låta kommentarförfattaren länka till sin hemsida. Nofollow-taggning av länkar, vilket är jävligt fräckt mot kommentarförfattare, är redan en beklaglig standardpraxis på de flesta bloggar, men jag lägger ogärna alls ut mitt namn på webben utan att alls få länka vidare till en relevant hemsida.

Avstängd eller nonexistent kommenteringsfunktionalitet är en fullkomligt horribel miss för en modern nyhetskälla. Även om folkets breda lager i allmänhet skriver idiotier och största delen av allt oundvikligen är skräp så har publicering på Internet, t.ex. i bloggsammanhang visat att distribution av läsarnas synpunkter kan göra en text värdefullare. Om modereringsproblem skulle uppstå är det väl enklast att anställa några gymnasielever och låta dem gå igenom otrevligmärkta kommentarer för skämtlön?

I artikeln jag citerade ovan nämns också att KSF-gruppens tidningar skall gå på vinst 2011. Jag hör till husis målgrupp och deras RSS-feed är också bland de första jag kollar varje dag, men att jag skulle bidra till Hufvudstadsbladets prenumerationsintäkter är inte sannolikt. Trots min önskan att läsa nyheter på svenska öppnar jag en papperstidning ungefär en gång per månad, så att jag skulle prenumerera på en upplaga av en tidning som skickas hem till mig i dött trä-format inom en snar framtid är en konstig idé. Även om vi för ett ögonblick förflyttar oss till en relativt trovärdigt potentiell verklighet där jag p.g.a. arbetsresor eller dylikt skulle sätta mig ner för att läsa en tidning ter det sig orealistiskt att jag skulle betala för ett medium vars andra läsare jag inte kan föra en konversation med, eller följa med vad andra sagt.

Trots sitt för mig egala geografiska perspektiv är Vasabladet tekniskt sett mindre värdelös som nyhetskälla enbart för att deras webbplats tillåter kommentarer. Bland finska webbpublikationer är nya Uusi Suomi en positiv överraskning: webbplatsen är en hyfsad helhet rent tekniskt (för övrigt Drupal-baserad) och innehållet är mycket bättre än vad jag förväntar mig av vad som helst för instans som väljer att poängtera sin fosterländskhet. Bra webbtidningar existerar och jag förstår inte varför just Hbl väljer bort egenskaper som krävs för att vara en av dem.

Försvarsmaktens kommendör amiral Juhani Kaskeala bedömer att Finland kunde ta i bruk en uppbådsplikt för kvinnor. [...] Kaskea­la vill ändå inte utvidga den obligatoriska värn- och civiltjänstgöringsplikten till att gälla kvinnor. [...] Kaskeala specificerade inte vad den obligatoriska uppbådsplikten i praktiken skulle innebära.

Som om inte uppbåd, och naturligtvis värnplikt för män, eller vad som helst annat som innebär obligatorisk närvaro under hot om trakasseri från myndigheter och rättssystem inte skulle vara mer än tillräckligt inkompatibelt med små, obetydliga principer som myndiga medborgares rörelsefrihet.

Jag har svårt att hitta någon mening i att införa obligatoriska uppbåd som inte är bundna till värnplikt, men jag utgår från att avsikten är att effektivera rekrytering. Detta antagande får stöd av Helsingin Sanomats ovannämnda artikel, och av ett utlåtande från Varusmiesliitto. Varusmiesliittos jämlikhetsmotiverade förespråkan av ytterligare intrång på mänskliga rättigheter leder förstås till frågor om vad för slags “intresseorganisation” de egentligen är. Att de frivilligt lyfter fram Sannfinländarnas (högerpopulistiskt parti) Timo Soini i sitt uttalande kan tänkas vara ett delsvar på den frågan.

Baserat på personliga erfarenheter kan jag tillägga att uppbåd i Finland är utdragna och tramsiga historier som ofta inkluderar tragikomiska uppföranden av militärmusik och monotont upprepande av diverse trivia om värnplikten som redan skickats till alla berörda i skriftlig form. Ändamålsenlig information om civiltjänstgöring erbjuds i bästa fall av frivilliga från Finlands vapenvägrarförbund som står utanför lokalen där uppbådet äger rum, medan militärens representanter försöker sälja vapenfri militärtjänst som ett alternativ under sina ändlösa malande föreläsningar som varvas med köande till trivial hälsogranskning.

(bilden är i Public Domain)